Fiasko Records

Gnomus II reviews

Hufvudstadsbladet
21 april 2004

Man hör röster

Avantgardetrion Gnomus debutskiva lät enligt medierna som ett soundtrack för en skräckfilm. Sådana kommenterar kan man vänta sig om man arbetar lika ohämmat som Esa Onttonen, Kari Ikonen och Mika Kallio, synbarligen helt utan gränser.

Den första skivan bestod av ofta infernaliskt klingande, mäktigt material bandat vid en konsert i Agricola-kyrkan. Den nya skivan som är inspelad under bandets turné förra våren är inte heller traditionell melodiradiomusik.

Bandet fortsätter utveckla sin dramatisk dystra, laddade grundton.

Gnomus andra skiva låter inte lika rå som den förstä som innehåller mera distorterad gitarr. Jämfört med första skivans fem långa låter finns här tre ännu längre stycken, men ändå verkar låtutvecklingen raskare och mer sammanfattad.

Sirens inleds med välbekant klingande 70-talsanalogsynt. Allvaret och hotfullheten övergår i humor efter cirka 17 minuter, då rösterna dyker upp.

Man kan också höra röster i det andra spåret Hypnos. De loopade recitationerna för tankarna till en förvriden version av en mässa. Men då gitarren och trummora kommer med ligger man inte långt från experimentalla rockljudlandspak från slutet av 60-talet. Skivans tredje och avslutande spår Trauma låter med sin bordunton till en början indiskt inspirerad.

Senare följer en intensitetsutveckling då Kari Ikonen använder syntens Sample & Hold -generator för att skapa slumpmässiga melodislingor, medan trumslagaren Kallio och gitaristen Onttonen förser med ammunition. Men ett nytt lugn infinner sig mor slutet - och åter hörs röster.

Både oroande, vacker och fyndig musik. De olika sinnesstämningarna överraskar och konstrasterar. Trovärdigt och kompetent - men ingen picknick för lyssnaren denna gång heller.

Ta en av dessa mot för hög grad av konformism och för en garanterat annorlunda musikupplevelse, säger doktorn. Dessutom torde rösterna försvinna då man slutar lyssna.

Jan-Erik Holmberg