Esa Pietilä Trio: Travel of Fulica Atra reviews

Hufvudstadsbladet
5 december 2007

Musik är en vanesak. Vägen till musik är att höra mera. Sedan kanske man vill lyssna. Barn hör och senare lyssnar de. Många musiklyssnare är i själva verket musikhörare. Eviga barn?

Esa Pietilä, som är född 1964, debuterade 1997 på skiva i bandet The Case med bl.a. Jarmo Savolainen och Jarmo Saari. Fulica Atra är hans tredje egna skiva, men på våren kom även en duoskiva med den tyske pianisten Johannes Mössinger. Flyttfågeln Pietilä har fått utmärkt internationell kritik för sina tidigare skivor och verkar spela fler konserter borta (Europa, USA, Sydamerika och Australien) än hemma.

Musiker producerar ljud, många tonsättare inte ens det, bara grafiska tecken. I bägge fall blir ljuden musik då den når en lyssnare. Jazzmusiker lär sig genom imitation, men alla kommer inte över imitiationsstadiet. Eftersom Pietilä kommit över detta stadium påminner han mera om John Coltrane än de som bara låter som Coltrane.

Man hittar givetvis gemensamma toner och fraser och rena ljud om man jämför Pietilä (som säkert inte skulle vilja bli jämförd med jazzhistoriens gigant) med Trane, men man hittar ändå fler gemensamma tankar är gemensamma toner. Jag hör samma slags andlighet i Pietiläs trios musik som många har upplevt i den evige sökaren Coltranes musik. Men, någon annan lyssnare kan hitta något helt annat och det är ju det fina, alla har sitt eget perspektiv till detta abstrakta innehåll.

Esa Pietilä fortsätter på den väg han känner att är rätt för honom, även om det kan ta årtionden för publiken att hinna fatt honom. Precis som Thelonious Monk uppges ha sagt: play your own way, don t play what the public want you play what you want and let the public pick up on what you doing even if it does take them fifteen, twenty years.

Jazzens tekniska ryggrad instrueras i många skolor, men rörande denna musik gäller nog de gamla orden som säger att det är omöjligt att lära ut jazz men nog möjligt att lära sig den.

Om man vill lyssna direkt utan att först höra går det också bra; den solnedgångsvackra men ändå realistiska och inte överidylliska Summer eller Lacus securus med glänsande saxton och utsökta vibraton.

Det mästerliga saxflytet på Forget Gravity torde fägna vänner av briljans och tempo. Man behöver ju inte försöka hitta något annat innehåll än själva ljuden här. Melodisk frijazz är en stämpel som förmodligen präglas på denna skiva. Då bör man bara minnas, att musiken här inte är friare än någon annan musik, vad gäller musikalisk disciplin. Inte hittar man här löst slängda toner. Om prestationerna kan sägas att Esa Pietilä, basisten Ulf Krokfors och trumslagaren Markku Ounaskari hanterar sina instrument utmärkt väl och ändamålsenligt. Instrumenten är väl inspelade och skivan är tekniskt välgjord. Skivans grafiska design är aningen asketisk men färgvalet är lyckat.

Jan-Erik Holmberg