Fiasko Records

Karikko reviews

Hufvudstadsbladet
december 2001

Ikonen flyter högt över grunden

Strålande. Kari Ikonens skiva är raffinerad, samlad och rikt instrumenterat. Bästa jazzskivan i år.

Mycket intressant är att äntligen få höra Kari Ikonens komposition Luoto, som belönades med Julius Hemphill-priset i Jazz Composers Alliances internationella tävling i USA år 2000. Det gäller att försöka frånse detta faktum. Är denna musik lika bra, även om man inte vet att Ikonen har vunnit en kompositionstävling?

Luoto startar skivan som efter ett par genomlyssningar kristalliseras till en fungerande helhet. I amerikanska sinen är det troligen de "nordiska naturdimensionerna" som tilltalar och skiljer Luoto från vardagsvara. Men i vår del av världen där man faktiskt kan få nog med naturbilder i musiken är det kanske den varma, universellt jazziga klangattityden som skiljer Ikonens material till sin fördel. Och möjligt är att denna egenskap undermedvetet erbjuder en trygg platform för icke-nordister att hoppa in i musiken från.

Ikonen raffinerar i både Luoto och den påföljande Kuru bort alla överflödiga element. Det som återstår tjänar det gemensamma musikaliska målet. Elementen på skivan är trots det varken få eller Ikonen särskilt sparsam i uttrycket. Men intrycket blir att uttrycket är samlat trots rik instrumentation.

Oraakkeli är spänningsfylld på ett lite pojkmässigt, progg-rockaktig sätt men stiger till angelägna höjder genom fina solistinslåg av Jouni Järvelä och stegrar skivhelhetens dramatiska båge.

Skivan når klimax i Yö Kaaliossa (Eine Nacht in der Krauterei). Den är en urban historia som lika gärna kunde ha hett Yö Kalliossa.

Blåssektion med intryck från Gil Evans-arr sammansmälter med Weather Report-mässigt rhodespiano och mästerligt uttänkt bruk av Moog. Ovanpå kommer ännu Mancini-ga big band-klanger av bättre festivaltyp.

Och som detta inte vore nog arbetas bottnet upp på ett verkligt double-bass sätt. Tony Elgland och Tuure Koski spelar kontrabasar. Eller triple-bass, för syntbas hörs också. Den blixtsnabbt reagerande trumslagaren är Mika Kallio. Inte mindre än - Stort.

3-4 saksofonister, trumpet, trombon, cello och gitarr ingår i instrumentationen förutom komp och Ikonens klaviaturer. Mest spelar kompositören piano eller rhodes men hans varma moogsynt sitter även mycket väl - mer än väl - som ett horn bland hornen i musiken.

Mycket av magin i denna skiva kommer från den fylliga, mjuka, varma helhetsklangen. Den tekniska personalen heter Miikka Huttunen, Janne Viksten och Sami Varvikko.

Jag har lyssnat på skivan nu i tre timmar och har svårt att få nog.

Kanske den bästa inhemska jazzskivan bland dem jag hört i år - och varför inte? Strålande, rikt instrumenterade kompositioner, utmärkta solistiska inslag, högklassigt inspelat och producerad helhet. Kanske inte den bästa bara i år.

Jan-Erik Holmberg
(used by permission)

Orkesterjournalen - Om Jazz
5/2002

Pianisten Kari Ikonen är verksam i Helsingfors med egen trio och även i andra sammanhang såsom grupperna Quartet Coyote och Mr Fonebone. Två cd med Mr fonebone har uppmärksammats i OJ 7-8/99 och 12/01. För denna grupp skrev Ikonen goda melodier i hardbopskolan. I det aktuella albumet är karaktären helt annorlunda. Musiken är lösare i konturerna och mycket varierad. Det är endast mot slutet av Yö kaaliossa som rytmen är elastisk och svängig. Ikonen har skrivit allt material, musiken är ofta lågmäldoch klangrik, den bjuder sällan på dramatiska effekter. Saxofonisten Kari 'Sonny' Heinilä har en stor roll både som ledande stämma i flera arrangemang och som solist på sopran- och tenorsax. Han har en kraftfull ton med stort vibrato och kan ibland påminna om Jan Garbarek. Altsaxofonisten Jouni Järvelä får stort utrymme i Oraakkeli, han spelar känsligt och samtidigt med stor glöd. Ikonen själv spelar lättflytande och elegant som solist, han anpassar sig till de olika stämningarna i denna välarrangerade musik från Finland.

Sven Boija
(used by permission)