Fiasko Records

Ahava reviews

Hufvudstadsbladet
9.1.2002

Blåsmässigt boppande sånglinjer

Mera än fem minuter dissonant spänning av målande karaktär inleder skivan, före introduktionsspåret Suo med lyrik av poeten Unto Kupiainen når sin kulmen och upplösning.

Efter det för lyssnaren mest krävande spåret som egensinnigt placerats först följer blåsmässigt boppande sånglinjer av Mia Simanainen i Emilia -kompade till en början av endast Mika Kallios cymbalspel som snart övergår i svängande piano av Kari Ikonen och avrundas av Sonny Heiniläs sax som återupptar det inledande temat.

Heiniläs tenorsax för emellanåt tankar till en cello -kanske dels pga. själva tonen men även genom hans artikulering. Heinilä spelar även Nay- och Kaval-flöter varvid han på sätt och vis håller sig till dessa instruments etniska karaktär genom skalorna han använder.

Mika Kallio spelar med ypperlig kontroll trummor och slår in ett antal överraskningsfullträffar -tex. på avslutningsspåret.

Ahavas bandklang är personlig redan pga. instrumentationen -sång, sax, slagverk och piano. Karakteristiskt för uppläggningen av ensemblespelet är ett sekventiellt spel där samtliga element sällan hörs tillsammans. Detta skapar en drömlik stämning som trots få instrumenskikt lyckas svänga väl.

Till och med då instrumentationen späds ut till bara ett element -tex. Ikonens solopiano på Emilia -finns den jazzmusikaliska rörelsen kvar. I vissa fall verkar rytmen bli kvar även då musiken slutar för att övergå i nästa stycke.

Två sånger framförs på svenska -en del av Usvan neito med text av Karin Boye och fålksången Kristallen den fina.

En välstrukturerad, avskalad helhet som fortsätter inhemska Fiasko Records kompromisslösa och marknadsberikande linje.

Jan-Erik Holmberg
(used by permission)

Orkesterjournalen - Om Jazz
4/2002

Gruppen Ahava från Finland ägnar sig ofta åt musik med folkkaraktär. Sångerskan Mia Simanainen har skrivit det mesta. Hon uppvisar inga tendenser till jazzsång men de övriga i gruppen är kända jazzmusiker. De flesta nummer är långsamma och den rytmiska pulsen är knappt markerad. Simanainen inleder ofta med att sjunga ordlöst. När den rätta stämningen är etablerad övergår hon till texten som kan vara på finska (fem nummer), engelska eller svenska. Bakom sången är medmusikerna mycket flexibla. De grupperar sig på olika sätt och saxofonisten Kari 'Sonny' Heinilä byter ofta instrument för att stämma med sångens karaktär. De svenska texterna är en dikt av Karin Boye och folkvisan Kristallen den fina. Allt som allt: njutbar och omväxlande musik vid sidan av jazzen.

Sven Boija
(used by permission)